Tänk att det kan vara så stor skillnad på mina barn…
Inget negativt menat men det kan vara så frustrerande. Mest hos mig själv, hur jag reagerar mot dem. Jag älskar mina barn över allt annat, ingen kan säga något annat. Men för att förklara vad jag menar och tänker på…
Denna helg har jag tagit som någon slags återhämtning. Jag kände mig så fruktansvärt slut och trött och slut helt enkelt. Slut är ett bra ord. Ingen ork till någonting… Ändå på något sätt så gör man allt man måste göra, plus lite till… Vilket medför en än mer slut och trött Tina. Ture har varit så förkyld och har vaknat och hostat och gråtit och blivit lugn först när man lägger honom intill sig i sängen. Han har med andra ord sovit bredvid mig i sängen de senaste två veckorna.
Igår när jag vaknade kände jag mig sådär slut och fruktansvärt trött. Vid frukosten som jag inte vet hur jag fick fram på bordet ber jag därför Marcus att ringa sin mor och höra om inte hon vill låna Tilda i helgen. Han gör så och Sara tar gärna hand om Tilda. Men hon jobbar och kan ta henne först efter två. Ingen sak kan tyckas men hela jag blev stirrig.. Lunch…lunch…lunch?!! Vad och hur ska hon äta???? Det blev världens grej i mitt huvud. Men som alltid så ordnar det sig och vi fick mat på bordet precis som vanligt. Inte för att jag kommer ihåg vad det blev, men mätta blev vi =)
Vid tretiden for vi till affären och lämnade Tilda med farmor. Därefter for vi en sväng med bilen, förbi Burträsk. Vi pratade och åkte och åkte och pratade, och lille Ture sov så skönt i sin stol. På vägen hem tog vi med oss lite fika från Stigs och väl hemma satte vi oss å mumsade på kladdkakor och bakelser. Gott gott.
Somnade nog redan mellan 21 och 21.30 Ture ville ha mat varannan timme hela natten!!! Men jag tror jag fick lite sömn ändå. Fick dessutom två timmar själv i sängen i morse då Marcus gick ner med Ture.
För att komma tillbaka till det jag först inledde med. Skillnader. Tilda hade jag kunna lämna bort utan problem. Och varit lugn i det. För jag vet att min man eller mina svärföräldrar kan ta hand om mina barn utan problem. Men Ture… jag kan inte… Marcus har erbjudit sig så ofta att ta hand om honom så jag får vila. Men jag vänder på det och ser till att det är jag som tar hand om honom till slut ändå. Han kommer med bra förslag på hur vi ska lösa nätterna men jag vill inte. Jag vill inte lämna honom åt någon annan, jag vill inte sätta proppar i öronen för då kan jag ju inte höra honom… Men idag har vi återigen pratat om detta och jag har lovat att jag ska släppa. Jag ska sova själv inatt och Marcus ska ta Ture. Han kommer med honom de gånger han inte kan trösta pga hunger. Jag hoppas det kommer att gå bra. Jag har till och med lovat att stänga dörren så jag inte ska höra när han vaknar… Känns läskigt att inte ha koll, men jag tror det är bra… Marcus är ju världens bästa pappa så det kan ju inte vara några problem.