Väckarn ringer strax före sju och jag vaknar lätt. Jag stiger upp och sätter på mig understället men mina vanliga strumpor. Jag anar att jag innan starten går kommer att vilja byta strumpor pga att jag blivit blöt?! Vem vet vad man trampar i 😉

Jag gör min morgontoalett och tar sen itu med vallningen! Köpte en burk som skulle vara bra. En för något varmare väder än vad jag är van vid. Drar på litegrann på ena skidan och fyra millimeter av vallan är borta!! På skidan sitter nu en klet som jag aldrig skådat förut. Gah!! Försöker få ut det fint och tunt över skidan och jobbar som bara den. Får försöka sickla bort en hel del och hur jag än gör blir jag kladdigare, skidorna kladdigare och klossen, byxorna och allt annat i närheten kladdigt! Det är hemskt! Jag börjar få ganska mycket panik då jag anar att tiden tickar iväg och att jag kommer att få svårt att hinna få klart allt innan jag ska åka. Dessutom kommer jag inte hinna få ordning på skidorna!! Usch, jag är nu galet stressad! Och kladdig för den delen. Lämnar skidorna halvdanna eftersom jag nu måste bli kvitt allt kladd och få ihop en frukost. Springer upp till huset och försöker tvåla bort kladdet. Funkar ICKET! Hjälp! Vad gör jag nu??? Tänker en kort stund och drar paralleller mellan valla och kåda. Kåda tar man bort med smör.. Jag gör ett försök. Öppnar kylen, tar fram mitt nyköpta smörpaket och tar, bokstavligen gräver, en näve smör. Smörjer in händerna och spolar av, tar lite yes diskmedel och spolar av… Jag är fri från kladd! nu gäller det att hinna klä om klart, göra ett par mackor samt en kastrull gröt och slänga i sig. Ska dessutom försöka hinna borsta tänderna och använda toan en femtielfte gång. Nervös mage har jag… svägerskan ringer och undrar om jag är klar. Klar?! Nja, jag har typ allt kvar att göra men om jag måste vara klar, ja då får jag väl vara det då. Tankarna går till hur jag ska klara mig på tom mage,,, Svägerskan säger att de åker utan mig. Hon måste till starten en timme innan oss andra så de andra kommer och plockar upp mig så snart de släppt av Åsa. Åhh… Varför ska det alltid bli så här. Då åker min rumskompis iväg med Taxin. Jag står ensam kvar med en bränd grötkastrull, slevandes en gröttallrik och en klump i magen som bara växer. Diskar undan men lämnar den brända kastrullen på bänken hos en familj jag inte känner =( Sringer på toa igen, skyndar mig ut och slänger på mig ytterkläderna. Då svänger de andra in på gården. Jag packar in mina grejjer och sätter mig i bilen. Någon frågar hur det är och då brister det. Jag börjar böla och tårarna går inte att hejda riktigt. Jag försöker sansa mig och vi är ju påväg. Mackorna har jag i ryggan och de kommer jag hinna äta på i bussen mot Oxberg.

Härifrån går allt ganska lugnt till. Vi hittar parkering åt bilen, promenerar bort mot bussarna. Hittar kusinen som anlände igår kväll. Vi kliver på bussarna och nu brister det för andra gången. Lillasyster sitter bredvid och hon tröstar. Jag förklarar att jag inte förstår varför jag blir sån här och lillasyster fortsätter trösta. Hon påminner mig om att det ligger i generna och jag ler litegrann. Äter på en av mackorna och till slut känner jag mig bättre till mods. Nu har vi gott om tid. Vi kommer att kunna ta det lugnt och hinna precis allt vi vill innan startskottet går. Dessutom kommer vi att hinna hejja på svägerskan när hon startar 1 timme innan oss. För så bra i tid är vi.

När vi kommer fram, går vi in i vår startfålla. Den är nästintill tom förutom ett tjugotal skidor. Vi lägger dit våra skidor och väskor och beger oss sen ut för att leta reda på svägerskan. Startledet hittar vi men aj så svårt det är att hitta igen henne mitt bland alla andra. De är ca 600-700 kvinnor som startar i varje led, så inte är det konstigt att det verkar helt omöjligt att få syn på henne. Men så släpper de ner repet och starledet makar sig sakta mot starten. Där, mitt i mitten av ledet ser jag henne! Jag ropar och vinkar och hejjar. Hon vänder sig mot mig och ler! Så tar hon sig vidare mot starten. Några minuter senare går startskottet och än en gång får vi syn på henne. Vi ropar allihopa ”Hejja hejja” och hon ser oss. Det känns så härligt och nu är vi snart där!!!

Jag går mot bajjamajjorna och gör ett sista besök innan jag gör mig iordning för starten…