Vi var smarta, vi såg till att alltid ha någon som stod kvar vid skidorna för att vi inte skulle tappa bort oss. När starfållan fylls på är det lätt att tappa bort ett par skidor som ser likadana ut som ett hundratal andra. Vi är klara och musiken startar. Vi värmer upp och försöker hänga med så gott det går. Det är kul, det känns kul!

Repet släpps ner och vi makar oss sakta mot startlinjen. Det tar sin tid för oss alla att nå dit. Men så är vi där och det är någon minut kvar nu bara.. Pang! Startskottet går, men jag står still… jag står still ett tag till och ett par sekundrar senare kan jag röra mig sakta framåt.  Solen lyser och det är ett nog kring nollan eller någon plusgrad. Det rör sig lite mer och sen släpper den trögsta proppen. Jag skidar på, ganska lugnt då det ändå inte går att ta sig förbi så många. Det tar inte lång tid innan första backen kommer och den är rätt brant, men det går bra. Det är så mycket folk överallt så att göra något annat än att saxa snällt bakom är omöjligt. Det går inte fort men det går framåt, och uppåt.

Föret? Föret är verkligen uruselt! Snön bygger upp i massor när jag saxar uppför och när jag försöker mig på ett par diagonalåk stupar jag nästan framåt på grund av all snö under skidorna. Snön åker av och sen har jag mer bakhala skidor än jag någonsin, i hela mitt liv, ens kommit i närheten av. Det går inte att åka ett skidsteg diagonalt! Det går inte. Dels får jag fruktansvärt ont i  ljumsken direkt men sen åker jag bakåt istället för framåt. Jag stakar. Stakningen tar mig framåt iallafall. Så saxar jag och när det flackar ut lite mer ser jag en man med en Swix-flagga nerstucken i ryggan. Jag åker dit och frågar om han vallar. Jajemensan det gör han. Jag tar av mig skidorna och han utbrister ”Vad har du lagt på?!!!” Jag förklarar lite snabbt och han försöker lägga på lite lila… Jag är förväntansfull och slänger på mig skidorna. Sinkad ca 5-7 minuter men det var det säkert värt… eller?

Det märktes i ca 10m att jag hade valla. Ett par diagonalsteg sen var det halt igen. Bara att staka, staka och staka och däremellan saxa. Alla hade bakhalt och så fort spåret lutade det minsta hade folk saxat, vilket gav en massa lössnö och inga spår att staka i. Snö byggdes upp och att staka var inget alternativ. Alltså saxa… När det blev flackt fanns det spår, men inte sjutton var det särskilt bra spår. Det yttersta, för de snabbast åkande, var fint. De näst längst till vänster var helt hemskt. Där vobblade spåret för jämnan. De två längst till höger var ganska fina. Alla spår var isiga.

Allt som allt, jag stakade hela 3mil och jag är stolt över att jag fixade det. Visserligen var det sjukt svårt att få ett bra flyt när många inte förstod sig på det här med att hålla sig till höger. Två gånger stod jag i kö för att få skidorna vallade, men det gav absolut ingenting. Har inte analyserat resultaten från min garmin men jag skulle gissa att det säkerligen försvann mellan 15-20 minuter på det. =/

När jag tog mig mot upploppet hände något i min tävlingsskalle. Jag tokstakade som bara den och när folket som stod hängande över sargen mot spåren hejade på tog jag i än mera och stakade sjukt mycket. Folket hejjade än mer och jag stakade om möjligt ännu mera. Jag ser målgången och jag stakar om den personen som är närmast. Väl över mållinjen tar jag ett djupt andetag och andas uuuut… Hela magen knyter sig, hela kroppen knyter sig. Det känns som om jag får ett knytnävslag i magen och jag får ingen luft. Jag hänger på sargen och försöker få i mig luft. Jag hyperventilerar. Folk runtomkring, åskadare som åkare frågar om jag mår bra. Jag får inte fram någonting utan fortsätter hyperventikera, Jag är nog rätt rädd över att jag inte lyckas få i  mig någon luft. Skraj. Mellan mina häftiga andetag snyftar och gråter jag om vart annat. Någon hjälper mig iväg och någon annan måste ha tagit hand om mina skidor och mina stavar, för när jag får lägga mig i en säng inne i en sjukstuga. En sjuksyster frågar lite om jag har ont, men jag skakar på huvudet. Hon säger åt mig att andas lugnt men jag kan inte. Hon säger åt mig gång på gång att ta det lugnt och andas långsamt och djupt. JAg kan fortfarande inte. Då ryter hon till åt mig och skakar i mig. Jag blir nog lite paff men det funkade. Jag tar långsamma djupa andetag och jag blir lugn. Jag får några glas med varm saft och sakta blir jag mig själv igen. Det tar några minuter innan jag slutar skaka men innan jag går därifrån är jag ok. Kanske jag tog i lite för mycket?

Jag träffar de andra och vi är alla upprymda över att vi tagit oss igenom loppet. Så underbart! 3 mil på 3 timmar och…….. minuter och  … sekunder.

På kvällen har min underbara svägerska, som för övrigt tog den bästa tiden av oss, bokat bord för en firarmåltid på en lokal pub. Så otroligt trevligt det var!

Jag har anmält mig igen, nu ska jag dit om ett år och göra ett bättre lopp =)

Men i och med att tjejvasan nu är avklarad har jag även tagit mig igenom en tjejklassiker! Känns underbart skönt, men jag har en del grenar jag tänker göra om då jag inte är riktigt nöjd med resultaten. Löpningen är en sån gren. Jag gick sju av tio km och sprang endast de sista tre. Men det berodde på mina ljumskar som har trilskats en hel del i sommar. Men som sagt. Löpningen tar jag revansch på och förhoppningsvis får jag med mig min underbare make!

Väckarn ringer strax före sju och jag vaknar lätt. Jag stiger upp och sätter på mig understället men mina vanliga strumpor. Jag anar att jag innan starten går kommer att vilja byta strumpor pga att jag blivit blöt?! Vem vet vad man trampar i 😉

Jag gör min morgontoalett och tar sen itu med vallningen! Köpte en burk som skulle vara bra. En för något varmare väder än vad jag är van vid. Drar på litegrann på ena skidan och fyra millimeter av vallan är borta!! På skidan sitter nu en klet som jag aldrig skådat förut. Gah!! Försöker få ut det fint och tunt över skidan och jobbar som bara den. Får försöka sickla bort en hel del och hur jag än gör blir jag kladdigare, skidorna kladdigare och klossen, byxorna och allt annat i närheten kladdigt! Det är hemskt! Jag börjar få ganska mycket panik då jag anar att tiden tickar iväg och att jag kommer att få svårt att hinna få klart allt innan jag ska åka. Dessutom kommer jag inte hinna få ordning på skidorna!! Usch, jag är nu galet stressad! Och kladdig för den delen. Lämnar skidorna halvdanna eftersom jag nu måste bli kvitt allt kladd och få ihop en frukost. Springer upp till huset och försöker tvåla bort kladdet. Funkar ICKET! Hjälp! Vad gör jag nu??? Tänker en kort stund och drar paralleller mellan valla och kåda. Kåda tar man bort med smör.. Jag gör ett försök. Öppnar kylen, tar fram mitt nyköpta smörpaket och tar, bokstavligen gräver, en näve smör. Smörjer in händerna och spolar av, tar lite yes diskmedel och spolar av… Jag är fri från kladd! nu gäller det att hinna klä om klart, göra ett par mackor samt en kastrull gröt och slänga i sig. Ska dessutom försöka hinna borsta tänderna och använda toan en femtielfte gång. Nervös mage har jag… svägerskan ringer och undrar om jag är klar. Klar?! Nja, jag har typ allt kvar att göra men om jag måste vara klar, ja då får jag väl vara det då. Tankarna går till hur jag ska klara mig på tom mage,,, Svägerskan säger att de åker utan mig. Hon måste till starten en timme innan oss andra så de andra kommer och plockar upp mig så snart de släppt av Åsa. Åhh… Varför ska det alltid bli så här. Då åker min rumskompis iväg med Taxin. Jag står ensam kvar med en bränd grötkastrull, slevandes en gröttallrik och en klump i magen som bara växer. Diskar undan men lämnar den brända kastrullen på bänken hos en familj jag inte känner =( Sringer på toa igen, skyndar mig ut och slänger på mig ytterkläderna. Då svänger de andra in på gården. Jag packar in mina grejjer och sätter mig i bilen. Någon frågar hur det är och då brister det. Jag börjar böla och tårarna går inte att hejda riktigt. Jag försöker sansa mig och vi är ju påväg. Mackorna har jag i ryggan och de kommer jag hinna äta på i bussen mot Oxberg.

Härifrån går allt ganska lugnt till. Vi hittar parkering åt bilen, promenerar bort mot bussarna. Hittar kusinen som anlände igår kväll. Vi kliver på bussarna och nu brister det för andra gången. Lillasyster sitter bredvid och hon tröstar. Jag förklarar att jag inte förstår varför jag blir sån här och lillasyster fortsätter trösta. Hon påminner mig om att det ligger i generna och jag ler litegrann. Äter på en av mackorna och till slut känner jag mig bättre till mods. Nu har vi gott om tid. Vi kommer att kunna ta det lugnt och hinna precis allt vi vill innan startskottet går. Dessutom kommer vi att hinna hejja på svägerskan när hon startar 1 timme innan oss. För så bra i tid är vi.

När vi kommer fram, går vi in i vår startfålla. Den är nästintill tom förutom ett tjugotal skidor. Vi lägger dit våra skidor och väskor och beger oss sen ut för att leta reda på svägerskan. Startledet hittar vi men aj så svårt det är att hitta igen henne mitt bland alla andra. De är ca 600-700 kvinnor som startar i varje led, så inte är det konstigt att det verkar helt omöjligt att få syn på henne. Men så släpper de ner repet och starledet makar sig sakta mot starten. Där, mitt i mitten av ledet ser jag henne! Jag ropar och vinkar och hejjar. Hon vänder sig mot mig och ler! Så tar hon sig vidare mot starten. Några minuter senare går startskottet och än en gång får vi syn på henne. Vi ropar allihopa ”Hejja hejja” och hon ser oss. Det känns så härligt och nu är vi snart där!!!

Jag går mot bajjamajjorna och gör ett sista besök innan jag gör mig iordning för starten…